Historier om hundar.

Author: S.R-lilja

Hundar har speciella band till sin ägare och det känns tryggare i livet med denna hjälp.

Sankt bernhardshunden Roy

En sann histroria från våran barndom

Sankt bernhardshunden är en ängel

 

Vi hade själva hund när vi var små. Det var en omplaceringshund. Glömmer aldrig när vi satt och väntade på vad mamma och pappa skulle komma hem med. Vi tre systrar satt i köket och väntade otåligt. Plötsligt kom de hem och ut ur bilen hoppade en STOR Sankt bernhardshund. Vi blev livrädda och spang runt och letade efter en lagom hög höjd att sitta på. Min ena syster hoppade upp på diskbänken, den andre upp på övervåningen och kikade ner genom trapphålen. Jag hoppade upp på bordet. hm… det var ju bara ett problem hunden var ju högre än bordet. Men som ni kanske vet så är ju det en otroligt kärvänlig ras.

Hur som helst så fick vi reda på att Roy, som han hette, hade bott hos en ensam gammal dam och hon hade behandlat hunden som ett litet barn. Han hade blivit matad vid bordet med sked och det tog pappa hur lång tid som helst att vänja denna stora hund att äta ur en skål på golvet. Vi gjorde det nog inte lättare för honom då vi gav hunden det vi inte ville äta, under bordet. ;)

Det fantastiska med denna hund var att han hade ett sjätte sinne. Han slet sig varje dag när min lillasyster slutade första klass. Sprang hela vägen till skolan och satt där och väntade på henne. Sen fick han springa utanför skolbussen hela vägen hem. Bussföraren var snäll nog att köra sakta.

En dag hade mamma ramlat i hemmet. Hon ropade på pappa och oss men ingen av oss var inne. Till slut sa hon: ”- Roy, hjälp mig, jag kommer inte upp”! Roy tittade på henne och gick sen fram och tog tag i tröjan och drog in henne till sängen. Med hjälp av sängen och Roys rygg kunde hon sedan dra sig upp.

En annan gång kom en grannfru hem och som vanligt dukade upp mammas nybakade bullar och saft på en bricka och serverade sina två pojkar detta. Hemma hos oss, märk väl. Dagen innan hade mamma klagat till pappa och sagt ”-kan hon inte ens fråga först, det ska väl inte vara så svårt!?” När grannfrun kom till dörröppningen med glad min och brickan fullproppad. Ja, då kom hon inte längre. Roy stod där och stoppade henne med ett mörkt mullrande. Han måste ha förstått vad mamma sagt.

En otrolig händelse som vi barn fick vara med om med denna stora nallebjörn.

Det var en skön vinterdag och snön gnistrade härligt, skaren knastrade under fötterna och vi tre flickor ville ut på äventyr. Vi hade ofta fått åka med på en mjölksläde som Roy drog med lätthet. Denna underbara dag skulle förgyllas av att vi åkte iväg själva. Inga föräldrar. Min storasyster styrde och vi satt bakom. Roy var en trygg men stor hund och vi var lite oroliga för han kunde skrämmas om han var bunden, men denna dag var han så lugn. Tiden rusade fram och vi var nästan hemma igen. Vad ser vi på den snöskottade smala vägen framför oss!??  Jo, EN HÄST! Grannflickan kom ridande och i famnen hade hon ja… vad??? EN KATT!!!  Kunde det bli värre???  Min syster tänkte nog lika dant och plötsligt sätter hon ner båda fötterna på vägen och försöker bromsa Roy som gäärna ville till andra sidan. Problemet var ju att Roy var många gånger starkare och kände nog inte ens att hon gjorde allt för att få stopp på den stora släden. Hennes små fötter hamnade under släden och hon började skrika av smärta.   Roy stannar hela ekipaget och backar tills hon kom loss och sen stod han helt stilla och tittade inte ens på hästen eller katten. När de gått fortsatte han färden hem. Som tur skadade hon sig inte!

Roy satte hundens roll på kartan för oss. Jag har bara haft en hund sen dess som haft samma psyke. Men det finns hur många som helst. Men för mig så är det just det speciella med Roy som skapat mitt stora intresse för hundar.

Denna underbara Roy råkade lägga sig mot en rostig spik och då hans päls var så tjock och han rullade sig i snö, så märkte vi inte skadan. Plötsligt var det försent. Inflamationen hade spridit sig och pappa var tvingad att åka till veterinären med Roy. Det var nästan som att hunden visste vad som skulle ske. Han hade suttit som vanligt i baksätet, men han höll sitt stora huvud lutat på pappas axel hela vägen. Han hade tittat pappa i ögonen med en förstående blick. Vi såg aldrig våran Roy mer. Men vi glömmer honom aldrig!

//Sussi

Leave a Reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu