Posts Tagged ‘djurplågeri’

Läs hela brevet….

Author: S.R-lilja

Hej, jag heter Charity.

Mitt liv började för ungefär sex månader sedan – mitt och mina syskons – och jag visste ingenting om världen utanför, eller om människorna som bodde i den. Det enda jag kände till var min mor, hennes värme, och att jag åt när jag var hungrig. Jag förstog också att något var fel, den dagen jag och två av mina systrar plötsligt rycktes ifrån henne, hon som var vår trygghet.

Vi sårades och skadades av outgrundliga anledningar, och aldrig lyckades vi förstå, vad det var som förväntades av oss.

Du förstår – vi föddes som Amerikanska Pitbull terriers: och för er som inte vet, så är vi passionerat lojala hundar. Det enda vi vill, är att vara vår familj trogen och till lags – om ni bara tar hand om oss. Vi är så fullkomligt lysande: som eftersökshundar, räddningshundar, i besöksverksamhet inom vården, familjemedlemmar…

Men jag är en Amerikansk Pitbull terrier, och jag föddes in i en värld som inte förstår – eller inte vill förstå, oss.

Vi var USAs hjältar under andra Världskriget, men nu…Ja, nu ska vi utrotas, har jag förstått. Jag är inte helt säker på vad det är som gör att vi är så hatade, dock. Jag vet att vi utvecklas till kraftfulla hundar med järnbett, och visst kan vi orsaka stor skada – men det beror på att vi alltid blir bäst, på det NI vill att vi ska vara! Lär oss kärlek och respekt – och vi visar kärlek och respekt. Lär oss hat, vrede och våld – så visar vi hat, vrede och våld…

Vissa av oss är avlade på en instinkt som kan göra oss lite aggressiva mot andra djur, och det är förståss ingen bra egenskap om man ska samsas och komma överrens med alla i en familj. Men minns då, att dessa hundar inte valt sina egna gener.

Jag har aldrig visat aggressivitet, aldrig har jag heller skadat någon. Det har heller inte mina systrar, Faith och Hope. Men nu är vi pitbulls, och därmed utvalda av somliga till att tränas att utföra fruktansvärda saker. Och det är när vi gör som dessa somliga vill, som resten av mänskligheten hatar oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna göra rätt – kan DU förklara för mig?

Vi hade oturen att födas hos just en av dessa somliga, med hänsynslösa avsikter. För ju mer ni andra hatar oss, desto mer gärna vill de ha oss, och desto sämre blir vi behandlade. Det tycks okej, vi är ju bara pitbulls, ”korkade hundar”. Ni tycks inte förstå att även vi känner smärta, att vi uppfattar när vi är hatade, att vi faktiskt inte vill skada eller bli skadade.

Så, detta är världen vi föddes in i – men det förstog vi ju inte då. Allt vi förstog var att vi rycktes bort från vår mor, och att vi var hungriga eftersom vi inte kunde äta – vi var för små för det.

Våran värld bestod också av en ung pojke som orsakade oss alla tre svår smärta. Jag vet nu, att det kallas sexuellt utnyttjande, eller sodomi, eller rätt och slätt bestialitet. Just då visste jag bara att det var smärtsamt, och jag kunde höra mina systrar skrika av samma smärta, när det var deras tur. Faith var så liten, och jag försökte verkligen skydda henne! Men också jag var liten.

Kanske var det inte många gånger det hände, det skulle ha tagit livet av oss. Nu var det bara tillräckligt för att skada oss.

En dag blev pojken avslöjad när han plågade oss, bland annat av sin far, som körde oss till vad som kallades ”Animal County Shelter”. Det var nog meningen att vi skulle avlivas då – utan att det någonsin hade blivit ifrågasatt av någon – eftersom de flesta pitbulls som hamnar på ett sånt ställe, aldrig tar sig ut levande igen. Men nu råkade vi ha tur, för vi hamnade på ett medkännande shelter med människor som brydde sig, som orkade engagera sig.

Mannen som tagit oss dit, försökte förklara bitskadorna på våra kroppar med att ”den stora grannhunden hade fått tag i oss”. Det gick nog inte att säga sanningen – att det var hans egna hundar som gjort oss detta.

Och vi, vi satt tysta, stilla, tryckte oss tätt intill varandra. Ingen av oss hade någon aptit och jag oroade mig för mina systrar, och de i sin tur verkade se mig som tryggheten.

Senare dök ett par upp, och de tog oss med till ett ställe som kallades ”The Eagles Den”, och sedan började saker förändras. De kallar det ”att rädda”, och jag är tacksam över att just vi blev räddade. Jag önskar, så innerligt, att alla av min sort fick denna ynnest – det är det enda som ger oss en chans.

Nå, hur som helst. Vi fick träffa en veterinär som snabbt räknade ut vad vi utsatts för. Dock är varken fadern eller sonen straffade, men jag har förstått att det pågår en ”utredning” – mot honom och alla som honom.

Jag hoppas ju på rättvisa, jag – för mig och mina systrar, men det där överlåter jag åt människorna för vi, vi är ju bara hundar…

Och vår historia är inte över.

Nå – min är, åtminstone här, där jag känner smärta varje gång jag är tvungen att göra mina behov, men där livet ändå var så gott på slutet, att jag aldrig visade hur jag led. Du förstår – jag kände mig lite konstig en dag, och gick och lade mig att sova. Jag minns de våta tårar som paret fällde över mig, och jag visste att de skulle försöka rädda mig. Igen. Men jag var så förtvivlat trött, min kropp hade värkt så länge och min oro för mina systrar, som led av samma smärtor och rädslor som jag, blev för mycket. Så jag somnade, och reste vidare till Regnbågsbron.

Det här är en bra plats. Jag har gott om vänner, hundar av alla de slag, många som farit illa som jag, många som kallblodigt dödats. Och här, här kan jag också vaka över Faith och Hope.

Faith och Hope. De har blivit opererade nu. Det var deras räddning. Vi var tre svårhanterliga valpar, och rädda valpar – men kan du klandra oss? Efter allt vi tvingades igenom?

De fick som sagt sina operationer, det var nödvändigt.

Det finns många människor som är upprörda över det vi utsattes för, och det är jag glad över. Om det fanns något jag kunde säga för att hjälpa, så skulle det bli:

Få det att sluta.

Påverka lagstiftarna att skriva lagar som faktiskt skyddar oss. De som utsätter oss för detta lidande kommer undan, om och om igen. Vill du veta hur ofta det sker? Du har ett enkelt sökverktyg: slå på ”Canine sexual molestation” och se efter – men betänk att det du finner här, bara är de rapporterade fallen. Och det får inte så stora efterräkningar – inte ens när de tar livet av oss.

Så, om Du vill hjälpa, om Du vill sätta stopp för det här, då finns det bara en väg att gå. Påverka lagstiftarna till att förbjuda sodomi, samt göra det straffbart.

Om ni som ber så innerligt för oss, och vars kärlek jag känner så djupt inom mig, verkligen vill hjälpa – så sluta be för oss. Res er upp, ta ett steg framåt och kräv en förändring. Se till att ni hörs – för de hörde aldrig oss.

Jag ber dig.

Jag vakar, härifrån Regnbågsbron, och jag hoppas att ni vaknar upp nu, att ni börjar inse vad som drabbar oss när vi produceras av fel orsaker. Jag hoppas så innerligt, att ni vill sluta straffa min ras, pga att era lagar inte räcker för att komma åt människorna bakom oss.

Jag önskar att vi alla kunde räddas. Jag önskar att det inte fanns någon att rädda.

Det finns en sak till jag sett, sen jag kom hit till Regnbågsbron: alla ni som bryr er om, engagerar er och strider för vår sak. Mina systrar lever och fick sina operationer tack vare er. De har lång väg kvar att gå – tack för att ni hjälper dem. Jag kommer ständigt att vaka över er alla, och om Du är en av de som bryr sig, ja då kommer vi att mötas, en gång i framtiden.

Tack.

/Charity

Det här brevet är ursprungligen på engelska, och översatt av Jeanette Åman. Vill du läsa originalet, så finner du det här: http://carro-staffeamstaff.blogspot.com/2011/01/ingen-solskens-historia.html?spref=fb

Följ det tragiska livet som amstaff

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu